Jag vet inte hur jag ska orka gå in igen efter att ha tillbringat dagen med mina barn, smärtan av att le och vinka när de ber om att jag ska följa med dem. Håller handen mot hjärtat när de gör detsamma. Separerade av glas efter en kram som verkar vara livet ut. Tiden med familjen är min livskälla, men jag kommer att göra det, jag kommer att gå tillbaka in i denna hårda verklighet, källan till min styrka är okrossbar kärlek. Dags att hålla andan tills nästa lördag.