Kineserna har inte riskkapital som är villiga att genuint spekulera i stora delar av BNP på framtida förändringar. De har en form av industriell handelskommunism där centralkommittén kan agera för att möjliggöra en snabb upphämtning i industrier som redan har visat sig vara etablerade i väst

Kinesiska aktier är ständigt oförändrade och stora utbyggnader kan bara komma från centrala utgifter De har inte socialt konstruerat sig förbi profitmotivet och monopolkapitalismen. Den ekonomiska modellen kommer med sina egna uppenbara kompromisser