Jag vet nästan ingenting om lyxmärken och jag är avtrubbad inför vad det än är de försöker projicera. Men av någon anledning fyller Louis Vuitton mig särskilt med oro – märket är en perfekt manifestation av allestädes närvarande, steril och platslös 'lyx'. Ju mer Louis Vuitton det finns någonstans, desto lägre är fertilitetstalet och varumärket känns som en invasiv art som tar plats från mer specifika och meningsfulla kulturella uttryck. Jag gillar att de har byggt ett 'skepp till ingenstans' som en 'kundupplevelse.' Det ger mig viss tröst att tänka att de är med på skämtet, att vi kanske kan ha lite självreflexiv ironi som en njutning medan vi sitter obegränsat i skärselden vid denna meningslösa teleologiska slutpunkt.