Jag minns när jag först lade märke till att det här hade satts i rörelse för kanske ett dussin år sedan: små elisioner och ordlekar, glimtar av moralisk nit, narcissism och självaktning. (2013-2015) Sedan tog det fart och blev en kulturell huvudhändelse, institutioner kom ombord, avbokningar, panik i hela samhället, stora offentliga spektakel. (2016-2019) Och sedan nådde den sin höjdpunkt under covid efter George Floyds död, när alla institutioner anpassade sig i vad som var en i grunden totalitär strävan att ideologiskt mätta och reglera inte bara det offentliga livet utan även privata sociala utrymmen. (2020-2023) Och nu, under tyngden av konsekvenserna av denna mani – korruptionen, cynismen, grifterna, vanföreställningarna och galenskapen och inkompetensen, och den endemiska mentala sjukdomen – kollapsar allt till rappakalja och misstro och paranoida förnekanden och schizo-våldsspektakel. Jag tror dock att det fortfarande är en bit kvar innan saker och ting brinner ut helt. Det finns mindre psykotiska urladdningar som är oundvikliga och som kommer att vara mycket mindre förutsägbara (om inte annat så av den allestädes närvarande höggradiga galenskapen som nu är verksam) som fortfarande kan få ganska stora konsekvenser.