En larv vet inte att den förbereder sig för att bli en fjäril. Det är bara att leva. Äter blad, kryper runt, gör det larver gör. Men något händer under ytan. Något samlas. Något byggs upp. Dina 20- och 30-årsåldern är så här. Du tror att du bara lever ditt liv. Att göra sina misstag, bygga sin karriär, försöka lista ut vem man ska vara. Men egentligen samlar du bevis. Du samlar erfarenheter som bara kommer att bli begripliga decennier senare. Du lär dig läxor du omöjligt kan förstå förrän du har levt dem grundligt. När man är ung känns allt brådskande. Det där jobbavslaget känns som världens undergång. Att det där förhållandet tar slut känns som att du aldrig kommer att återhämta dig. Det misstag du gjorde känns som ett permanent märke på din karaktär. För när du är ung tror du att varje ögonblick definierar dig – att varje val är att hugga ditt öde i sten, att varje misslyckande är ett uttalande om ditt grundläggande värde. Men här är vad de inte berättar för dig i 20-årsåldern: all den där brådskan är bara brus. Det är ljudet av ditt ego som desperat försöker bygga upp sig självt, försöker bygga en identitet av prestationer, ägodelar och andras åsikter. Och egot måste byggas upp. Detta är avgörande. Du kan inte hoppa över det här steget. Du måste först tro att du är någon innan du kan upptäcka att du inte är någon. Eller snarare, att du är alla. Att under rollerna och maskerna är du hela dansen. - Alan Watts