En av de saker jag gillar mest med David Lynch är att han hade en helt normal barndom. Han blev inte misshandlad eller övergiven. Han växte upp i en hälsosam miljö. Intervjuare försökte ofta gräva i hans förflutna och antog att det innehöll det traumatiska material han åberopade. I verkligheten var det tvärtom. Han älskade sin mor och far, som båda arbetade hårt och tillbringade mycket tid med honom och hans syskon. Han drog i en tråd som han anade längs vägen, utanför hans omedelbara värld, vilket gör det hela ännu läskigare. Så vitt vi vet upplevde han inte de konstiga och hemska saker som han hade hittat på. Det var någon annanstans ifrån som bara han kunde förstå. Verkligen en fantastisk fantasi.