Jag hade ett samtal med någon jag stötte på i Bangalore igår kväll som brukade vara min goda vän för några år sedan. Vi pratar inte längre. Inte för att vi bråkade eller något dramatiskt hände. Bara för att vi insåg att vår idé om vänskap var helt annorlunda. Jag trodde vänskap betydde att dyka upp när det blev svårt. Att vara ärlig även när det är obekvämt. Att faktiskt investera tid och energi i varandras utveckling. Hon trodde att vänskap betydde att umgås när det passade. Gilla varandras inlägg. Att finnas där för de bra stunderna men försvinna när livet blir rörigt. Ingen av oss hade fel. Vi ville bara ha olika saker från relationen. Det samtalet fick mig att inse något jag undvikit i åratal. Att de flesta du kallar vänner egentligen inte är vänner. De är bara människor du känner. Kolleger. Bekanta. Människor du delar utrymme med men inte liv med. Riktiga vänner är sällsynta... > De som dyker upp när du är som lägst > Vem talar sanning när alla andra är artiga > Som investerar i dig utan att förvänta sig något tillbaka > Som firar dina segrar utan avundsjuka > Stanna kvar under dina förluster utan att döma Jag kan räkna de människorna på en hand nu. Och det är okej för mig. Jag skriver detta medan jag sitter med två av mina barndomsvänner i Bangalore just nu. Det är de som faktiskt dök upp och som har varit där genom allt. För jag föredrar att ha tre riktiga vänner än 300 personer jag låtsas med. För mig är det svåra att acceptera att vissa personer du trodde tillhörde den kretsen faktiskt inte är det. Och den klarheten gör väldigt ont de första dagarna. Vissa människor är menade att finnas i ditt liv för alltid. De flesta är inte det. Och ju snabbare du förstår skillnaden, desto bättre skyddar du din energi och investerar den där det verkligen räknas. Sluta kalla alla vänner bara för att du har känt dem i flera år och var ärlig om vem som verkligen finns där för dig och vem som bara finns där. Skillnaden sparar dig år av besvikelse.