Det fanns en tid då vintern inte betydde termiska leggings eller centralvärme—det betydde snö upp till smalbenen och bara knän som trotsade kylan. Inga byxor, bara ylleshorts och tjocka strumpor uppdragna, för så var det. Inget krångel, ingen särbehandling. Bara den vardagliga tuffheten från barndomen i Storbritannien, när man mötte elementen med det man hade. I ärvda rockar och slitna skor kunde man se fyra unga pojkar stå uppradade utanför ett radhus, deras andedräkt immade i morgonluften. Kylan bet i benen, men de stod stolta—inga klagomål, inget drama, bara skratt, skrapade knogar och löftet om en lek på gården eller en promenad till skolan med en fryst smörgås i fickan. Det här var den typ av motståndskraft man förtjänar genom att leva det, inte genom att lära sig det. För alla som minns de vintrarna – när du bar shorts genom snödrivor och inte tänkte mer på det – är detta en nickning till dig. Du var byggd tuff av vädret och tiden, formad av bakgränder, skolgårdar och ouppvärmda sovrum. Och på något sätt gjorde det dig starkare. © Reddit #archaeohistories