Jag ser inte mig själv som Bryan Johnson, utan som en samling av 68 biljoner celler. Över hälften av dessa celler (38 biljoner) är främmande bakterier. Utomjordingar som jag är värd för.  Det finns också olika versioner av mig. Det finns en version av mig som känns energisk och livfull på morgnarna; det finns en annan Bryan klockan 19 som är sliten från dagen. Det finns en pappaversion av mig och så vidare. Var och en av dessa Bryans har en distinkt fysiologisk konfiguration. Min hjärna försöker släta ut dessa skillnader och motsägelser och smälta samman dem till en enda identitet, men datan berättar en annan historia. Jag har tillbringat de senaste åren med att försöka karaktärisera varje version av mig själv. Inte oväntat har jag funnit att data kan förklara mina subjektiva mentala och emotionella tillstånd. Förklara varför jag känner mig livlig, slö eller förälskad.  Det finns biokemiska signaturer för allt. Vi vet detta, men att se det gör att det känns annorlunda. Att mäta mig själv och se dessa framväxande tillstånd i realtid har fått mig att vara särskilt eftertänksam kring de faktorer som påverkar min medvetna upplevelse. Jag är i princip mina inputs. Saker som sömn, näring, motion, miljö, stress, biomarkörer och relationer. Genom att noggrant designa dessa har jag kunnat skapa mer förutsägbarhet och kontroll över min medvetna existens. Där det tidigare kändes lite slumpmässigt, eller att jag blev påtryckt av krafter utanför mitt inflytande, känns så mycket av min levda erfarenhet nu algoritmisk. Även om det kanske låter dystopiskt för vissa, känns det befriande och stärkande för mig.