Under Manhattanprojektet genomförde amerikanska statliga forskare skumma mänskliga experiment för att förstå plutoniums effekter på kroppen, utan informerat samtycke. Mellan 1945 och 1947 injicerades i hemlighet 18 sjukhuspatienter (flesta tros vara obotligt sjuka) med plutonium. Du läste rätt. En av dem, Albert Stevens, som felaktigt diagnostiserades med obotlig magsäckscancer, samlade på sig den högsta kända stråldosen hos någon människa: 64 000 millisievert (mSv) under de ~21 år han levde efter injektionen. Som jämförelse: • Den genomsnittliga amerikanen får cirka 6,2 mSv per år från naturlig bakgrund (kosmiska strålar, radon, stenar) och medicinska källor. Totalt cirka 490 mSv under en 79-årig livslängd. • Amerikanska strålningsarbetare (kärnkraftspersonal, medicinska bildgivare, till och med flygvärdinnor som flyger frekvent) är begränsade till 50 mSv per år. • Vid Tjernobyl fick vissa första insatspersoner akuta doser upp till 13 400 mSv, levererade inom timmar eller dagar tillförsel. Det orsakade svår strålningssjuka och dödsfall. Stevens samlade på sig över 130 gånger stråldosen av en genomsnittlig persons livstid; och ungefär 4–5 gånger mer än de högsta akuta doserna som vissa Tjernobyl-förstainsatspersoner fått! Ändå levde han ytterligare 21 år och dog vid 79 års ålder av hjärtsjukdom (orelaterat till strålningen). Han utvecklade aldrig cancer från plutonium, och även om han hade återkommande magproblem och senare ryggradsdegeneration (möjligen kopplat till benavlagrat plutonium), hade han ingen akut strålningssjuka eller uppenbara försvagande effekter. Den avgörande skillnaden var att hans massiva dos var kronisk, spridd långsamt över årtionden från plutonium som fastnat i hans ben och organ. Akuta höga doser, som Tjernobyl, överbelastar kroppens reparationsmekanismer och förstör celler/vävnader. Kronisk exponering med låg dos ger tid för DNA-reparation, vilket gör det mindre dödligt. Detta fall belyser massiva etiska misslyckanden i tidig strålningsforskning, men också hur doshastigheten dramatiskt förändrar strålningens påverkan. Ju mer vi studerar det, desto mer nyanserad och fascinerande blir strålningen.