Mina farhågor kring Uniswap Labs förslag: Även om jag uppskattar Haydens och Uniswap Labs engagemang för att åter fokusera uppmärksamheten på Uniswap-protokollet, och även om det kan vara rätt riktning för dem, anser jag att förslaget inte leder till det bästa resultatet när det tillämpas bredare över DeFi och andra DAO:er. När en DAO har ett genuint behov av decentraliserat beslutsfattande, och detta är vanligtvis fallet för protokoll med aktiva parametrar som måste anpassa sig till förändrade marknadsförhållanden, t.ex. utlåningsprotokoll som Aave, blir decentraliserad styrning avgörande för protokollets motståndskraft. Motståndskraft är den viktigaste anledningen till att många användare och integratörer litar på Aave, och varför Aave har blivit ett av de mest pålitliga DeFi-protokollen. DAO har en förgranskad process med flera intressenter som säkerställer att inga skräptillgångar listas och att protokollet inte tar större risk än det borde. Detta tillvägagångssätt har bevisats under flera marknadscykler, från FTX-kraschen och Terra Luna till flera björnmarknader, den senaste Black Friday och förra veckans händelser i DeFi. Decentraliserat beslutsfattande kan fungera mycket bra när intressenterna har tillräckligt med skinn på näsan och tydlig expertis, vilket gör att de kan validera förslag och hålla varandra i schack. För det andra innebär verklig motståndskraft också att om någon intressent tas bort från ekvationen bör protokollet fortfarande överleva, fortsätta växa och skapa möjligheter för nya intressenter att komma in. Om det finns ett verkligt behov av motståndskraft fungerar decentraliserat beslutsfattande endast när det finns tillräckligt många oberoende intressenter. Utan oberoende intressenter finns det ingen verklig decentralisering och ingen motståndskraft. I stället blir beslutsfattandet koncentrerat, vilket skapar enskilda felpunkter. För att skapa oberoende bör varje intressent fungera som sitt eget företag, med sin egen vision, uppdrag och balansräkning. Anpassningen kan fortfarande upprätthållas genom att se till att alla oberoende intressenter har skinn på näsan. Det bästa sättet att säkerställa både oberoende och anpassning eller skin in the game är att bygga upp en verksamhet som antingen använder protokollet och hjälper till att skala sin marknadsandel, eller tillhandahåller tjänster till protokollet. Detta fungerar eftersom det skapar det mest kapitalistiska och incitamentsanpassade scenariot inom en DAO. Jag är mer hausse på den första vägen än den andra, främst för att det är svårt att skala en verksamhet som är beroende av en enda DAO. En tjänsteleverantör skulle vanligtvis behöva stödja flera liknande protokoll, vilket kan medföra intressekonflikter. Jag tror att om en DAO förlitar sig på en kärnenhet är resultatet mycket mindre effektivt. Enheten får för mycket inflytande över protokollet, vilket minskar konkurrensen mellan tjänsteleverantörer och resulterar i högre kostnader för DAO. Om tjänsteleverantörer och laboratorieteam inte fokuserar på att bygga företag ovanpå protokollet blir DAO beroende av tredje parter med svagare anpassning. Detta kan leda till att det underliggande protokollet blir en handelsvara. Om protokollet abstraheras bort helt av applikationslagret, har en tredje part liten anledning att bry sig om anpassning när den helt enkelt kan stödja flera liknande produkter och välja det lägsta kostnadsalternativet. Att däremot ha flera intressenter som bygger framgångsrika företag ovanpå ett protokoll, med verklig hud i spelet, skapar en mycket starkare anpassning. Vissa kan hävda att en labbenhet helt enkelt kan bygga dessa tjänster för DAO. I så fall blir det dock svårt för en sådan enhet att konkurrera med företag som verkar på verkligt konkurrensutsatta kapitalistiska marknader. Den här metoden skulle sannolikt resultera i mediokra produkter som konkurreras ut av centraliserade team med färre styrningsbegränsningar. Det riskerar att förvandla laboratorieenheten till en bidragsdriven organisation med styrningskostnader, vilket gör det till ett mindre konkurrenskraftigt förvärvslager för protokollet. En modell där anpassade tjänsteleverantörer bygger upp företag som drivs av protokollet leder däremot till högre marknadsandelar, mer konkurrenskraftiga produkter, högre avgifter för protokollet och mer värde för tokeninnehavare. Protokoll är avsedda att driva företag och produkter och att sträva efter högsta möjliga marknadsandel, och det bästa sättet att uppnå det är genom ett fullt konkurrenskraftigt och kapitalistiskt tillvägagångssätt. En annan viktig punkt är varför DAO skulle förlita sig på en enda kärnenhet när den istället skulle kunna placera diversifierade och anpassade satsningar med flera lag. Dessutom, varför ska DAO sponsra förvärvsskiktet och ta riskrisk för att göra det? Denna roll bör tillhöra tjänsteleverantörer eller enheter som bygger företag ovanpå protokollet, med hjälp av sin egen balansräkning. DAO och protokollet bör förbli främst inriktade på protokollutveckling och avgiftshantering för att säkerställa högsta möjliga resultat för tokeninnehavare.

Värt att notera är att jag inte tror att förslaget i sig var helt felaktigt, jag tror att modellen inte är en storlek som passar alla för alla DAO:er.